Lite hembakat trots allt

Gipset åkte av, samma dag som Lucia glittret kom på och jag insåg plötsligt vad sjuksköterskan menade med orden: ”det här kommer att ta tid”. När hon sa det tänkte jag; sex veckor i gips och sedan lite promenader med en krycka som sällskap, inte kan väl det vara så farligt? Ack så fel jag hade! Det ben som mötte mig skulle lika gärna kunna platsa på historiska museets Egypten avdelning; torrt, lila och gult i färgen, svullet, smalt och mumifierat märkligt. En nutida arkeologisk sensation!
Inte kan jag stå på det heller, inte rakt upp i alla fall. I ett svep försvann tanken på att ha högklackat på dopet, jag har till och med försökt vänja mig vid tanken att jag får se min dotter döpas i sjukhusets vita stödstrumpa (det är inte lätt kan jag säga), sittandes i rullstol eftersom balansen också tagit berömd timeout. Ja, ja…suck!
Nu ikväll har vi (Ludwig) bakat pepparkakor till sin systers dop. Ett par plåtar blev det med pippi, lilla gubben, herr Nilsson och Nalle Phu. Jag kanske inte kan stå på dopet men hembakat blir det i alla fall på kalaset – om än gjort av köpt deg!