Den stora dagen, blev en oförglömlig dag!

Linnéa är döpt!

Det gick vägen, om än rullandes och detta trots en del missöden ända in i det sista.
Fadder Cecilias väska med noga utvalda kläder till dopet lyste med sin frånvaro och dök först upp när hon igår landade på Arlanda igen. Den höga marängsviss tårtan jag valt ut med omsorg havererade lite lätt innan den ens kom ur kartongen. Ska jag vara ärlig såg den ut som en vulkan som nyss fått ett utbrott. Grädden flööööt ut och hela skapelsen skulle kunna förställa lutande tornet i Pisa…MEN Linnéa blev döpt och vi ser tillbaka på en jätte fin dag och ler åt prästens ord till vår dotter efter akten: ”Nu vet vi att du ska bli sångerska när du blir stor!”.
Jag har många gånger under vår olycksdrabbade höst tänkt att hade Linnéa vetat att hon skulle hamna i en sådan kaosartad tillvaro så hade hon nog inte haft så bråttom ut i livet. Hon är förtidigt född, har genomgått en operation och har en mamma som tack vare ett gips inte kunnat ta hand om henne eller hemmet så lätt. I fadder breven står det ”Dopet är en kärleksförklaring till livet självt” och när jag vid middagen såg generationer mötas när mina egna morföräldrar satt med vår lilla dotter, min bror och svägerska med deras lilla dotter, mina föräldrar som varje dag hjälpt oss på olika sätt, våra vänner som vi nu vet finns där i vått och torrt så kände jag precis så; att Linnéas dop blev mycket mer än bara ett dop – det blev en fest för det som verkligen är viktigt i livet; hälsa, familj, gemenskap och små Underverk till barn!

Idag är det julafton och jag vill sända alla en varm tanke och önskan om en riktigt god jul.

Tack dopguiden för möjligheten att skriva om min dotters dop. Att skriva rekommenderar jag alla som planerar ett dop att göra, man vet aldrig vad som kan hända! Jag vet dock att det går att planera ett dop med hjälp av nära och Internet, att en havererad tårta smakar lika gott som en hel, att en noga utvald fadder ser lika strålande ut i mysig kofta som festfin skjorta och att det bästa med att sitta i rullstol har varit all tid det gett mig och min lilla dotter.

Med önskan om allt gott och en bild av den tavla vi gav Linnéa som heter
”Tryggare kan ingen vara”

Stéfanie

Spännande in i det sista...

Efter en lätt hektiskt dag hoppas jag att lugnet snart ska lägga sig här hemma!

Blommorna till borden köpte jag imorse på torget i Lund, något jag verkligen laddat för! Finns det något härligare än torghandel? Jag tror att blomsterhandlaren förstod att jag inte varit ute på ett tag och jag sa lite skämtsamt "att jag inte vet när jag kommer ut nästa gång heller så det gäller att passa på!". Morfar som varit snäll och kört mig, tog emot buntar med rosa rosor, brudslöja, vita små orchideer, en stor bukett röda rosor till mamma och pappa som tack för all hjälp den senaste tiden och en bukett tulpaner till mormor som tack för hjälpen med dopklänningen. Har ni tänkt på hur glad man blir av att ge bort blommor? Man mår så otroligt gott av det!

Blommor vill jag också skicka till Linnéas faddrar. Anna och Johan (faddrar) ligger hemma i Köpenhamn med magsjuka, min bror med familj är osäkra på om de kommer eftersom de är förkylda och Cecilia, min väninna, som flyger ner från Stockholm över Köpenhamn ringde nyss och berättade att hennes bagage med kläder och hygienartiklar till morgondagen försvunnit på vägen... Tomas, som också passar på att fylla år idag, har åkt iväg för att hämta henne och därefter ta henne till närmsta apotek för ett större inköp. Vad ska man säga och vad kan man göra? Det är spännande in i det sista det här!

Lasangen står i ugnen, det är fint här hemma, min stödstrumpa är nytvättad, och granen är tänd! Jag tänkter inte svara mer i telefon ikväll, nu får inget mer hända! Det börjar trots allt pirra lite förväntansfullt i magen - imorgon om inget annat inträffar - döper vi vår älskade lilla Linnéa.

Till dig min dotter på dopdagen

En egen doft, en egen ton
En egen liten person
Ett mirakel så stort och svårt att förstå
Som nu tittar mot oss med ögon blå
En baby, en flicka, så liten och fin
Som ligger här i famnen min
Ett underverk med mörkaste hår
10 fingrar, 10 små tår
En dotter, en blomma, en kärlek så stor
Vi känner för dig Linnéa och din stolta bror
Du rör våra hjärtan, du får oss att le
och livets mening se.

Bara två dagar kvar...
/Stéfanie

Dopklänningen är redo men inte jag!

Imorse när jag såg julkalendern med Ludwig sa programledaren glatt ”och idag öppnar vi lucka nr 18”. Nummer aderton, ,etta - åtta!!! Vänta nu här lite, vart har december tagit vägen? Var det inte höstlov nyss? Om det, mot förmodan, är så som hon säger så innebär det att vi ska ha dop om bara 4 dagar. Jag ska ärligt säga att pulsen går upp och små svettpärlor tränger fram i pannan bara genom att skriva detta. Hur ska det gå till? Hur ska vi få allt klart och hur ska vi få fint och i ordning här hemma?
Just nu känns det som om allt är på fel våning eller i fel rum i huset. Antingen är det jag som är på fel plats eller det jag behöver.
Mormor ringde nyss och berättade att dopklänningen är vidgjord och klar. Den fina klänningen som jag, min bror, mina kusiner och storebror Ludwig är döpt i. Nu är den tvättad, stärkt och dekorerad med fina sidenband i rosa, allt gjort med omsorg och mycket kärlek av Linnéas gammel mormor.
En sak mindre på listan och en, för ett dop, ganska väsentlig sådan – tusen tack älskade mormor för all hjälp! Tillvaron känns genast bättre. Linnéa blir döpt i dopklänning – det finns hopp!

Lite hembakat trots allt

Gipset åkte av, samma dag som Lucia glittret kom på och jag insåg plötsligt vad sjuksköterskan menade med orden: ”det här kommer att ta tid”. När hon sa det tänkte jag; sex veckor i gips och sedan lite promenader med en krycka som sällskap, inte kan väl det vara så farligt? Ack så fel jag hade! Det ben som mötte mig skulle lika gärna kunna platsa på historiska museets Egypten avdelning; torrt, lila och gult i färgen, svullet, smalt och mumifierat märkligt. En nutida arkeologisk sensation!
Inte kan jag stå på det heller, inte rakt upp i alla fall. I ett svep försvann tanken på att ha högklackat på dopet, jag har till och med försökt vänja mig vid tanken att jag får se min dotter döpas i sjukhusets vita stödstrumpa (det är inte lätt kan jag säga), sittandes i rullstol eftersom balansen också tagit berömd timeout. Ja, ja…suck!
Nu ikväll har vi (Ludwig) bakat pepparkakor till sin systers dop. Ett par plåtar blev det med pippi, lilla gubben, herr Nilsson och Nalle Phu. Jag kanske inte kan stå på dopet men hembakat blir det i alla fall på kalaset – om än gjort av köpt deg!

Nu är jag både mätt och belåten. Doptårta avklarad!

Idag har jag frossat! Jag har plöjt igenom både grädde, frukter, choklad, praliner, jordgubbar och vaniljkräm. Oj, vad jag har njutit! Jag började med en schwartswaldtårta, tog mig därefter igenom både en traditionell prinsesstårta och klassisk gräddtårta för att avrunda lite lätt med en oförglömlig pralinkreation. Finalen blev ett högt, festligt verk av marängsviss som jag föll pladask för, innan jag lutade mig tillbaka, klappade magen, klickade på ”min varukorg” för att därefter ”gå vidare med beställning”. Internet, vilken räddning! Tanken på att baka något eget har inte slagit mig (mina bakverk är jag inte direkt känd för) och att i dessa tider öva på denna konst, stående på ett ben känns inte lockande.
En marängsvisstårta, beställd från cyberspace som ser festlig ut och som dessutom kommer uppskattas av alla dopets små gäster får det bli! Ännu en sak kan jag bocka av på min att göra lista.

Magnoliaträd och tavla till barnrummet

Nu har jag tillbringat lite tid framför datorn och surfat runt bland nätets alla butiker för att få lite inspiration till vad vi kan ge vår lilla tjej i dopgåva. Inga köer någonstans, hur skönt och behagligt som helst!
När Ludwig döptes gav vi honom en målad dalakista. Jag hade sett en annons om en leverantör utanför Leksand och eftersom vi hade dop i Dalarna, hos farmor, så passade det så bra. Det blev förresten ett jättehärligt dop. Faster Annki som var gudmor hade klätt sig i folkdräkt dagen till ära, vi gick in till tonerna av äppelbogånglåt spelad på fiol, och samlade därefter hela släkten runt långbord vid sjön Lången. Det blev ett önskedop.
Jag hade gärna velat ge Linnéa något liknande men kommer aldrig att sätta min fot hos den leverantören igen. När vi kom var kistan inte färdig trots att vi avtalat en tid och namnet på insidan av locket var felstavat. Försäljaren blev fullständigt vansinnig när jag påpekade det och i bilen därifrån lovade vi varandra att aldrig någonsin mer köpa något där.

Efter tips här på Dopguiden och från boken ”Dopfest och Namnkalas” så har vi nu kommit fram till att ge Linnéa ett träd. Hon döps i Lund och då är det kul att väva in lite Lundensiska trådar genom att ge henne ett alldeles eget Magnoliaträd.
Vi har också kommit fram till att hon ska få en tavla av Elisabet Ädelroth, en konstnärinna som inspireras av sina egna barn i allt hon gör och som dessutom har valt att vid flera tillfällen skänka en stor del av intäkterna från sina tavlor till förmån för forskning kring förtidigt födda barn. Jag har köpt tavlor av henne tidigare och de blir alltid lika uppskattade. För er som inte känner till henne vill jag tipsa om hemsidan: http://www.adelroth.com/
Att ge en dopgåva som bidrar till att andra barn får en bättre start i livet känns extra värdefullt!

Äntligen Advent!

Idag, första advent, då familjen ska komma ner till nydukat frukostbord, tända ljus och den första stämningsfulla julmusiken ska strömma behagligt ur högtalarna (jag vågar inte förr, speciellt inte i år då jag är så beroende av Tomas :-) vaknade vi mosiga efter en natt som Ludwig hostat sig igenom. Efter att ha suttit i telefonkö till sjukvårdsupplysningen - var god dröj - och till jourläkarcentralen - 12 samtal före - fick vi till slut en tid på sjukhuset och konstaterat att det är krupphosta som nu flyttat in hos oss.
Vi börjar bli riktigt trötta på den senaste tidens alla sjukhusbesök . Det är ju inte precis så att man får mängdrabbat, bounuspoäng eller ett glassigt VIP-kort efter alla besök.
Frukost intogs runt lunch utan vare sig ljus eller musik däremot till en nyinköpt hostmedicin.
Ja, ja...vad är lite krupp när vi ändå är i farten?
Hur som helst så insåg jag idag lite chokerat att det nu bara är 20 dagar kvar till Linnéas dop.
Alla "att göra listor" jag gjort bör sammanställas och jag har nu kommit på var jag ska lägga dem, för att de inte ska försvinna. Här på nätet!

Så kära Stéfanie, när du nu rullar runt och förtvivlat letar efter dina välskrivna blad, gå då in på dopguiden istället!

Att göra:

Stämma av psalmer och verser med prästen

Informera faddrar om och vad som eventuellt ska läsas

Gå igenom hela dopet med faddrar

Egen musik eller sång, vilken sång i så fall?

Beställa mat från Ingelsta Kalkon
Köpa spettekaka till kaffet
Hämta kläder från kemtvätten
Ta ner dopklänning från vinden
Tvätta och göra dopklänningen fin (mormor och mamma, ni får lov att göra detta tillsammans - jag vet att ni vill)
Köpa en present
Vika klart sevetterna
Kolla dukar till långbordet och till barnens bord
Köpa mat till barnen
Fråga om någon av gästerna kan videofilma och ta foton
Se filmen från Ludwigs dop, för att förbereda storebror lite på vad som kommer
Blommor till borden
Skriva något eget till Linnéa
Boka in fler sjukgymnastbesök så att du orkar!

Ett dop avklarat!

Förra lördagen lämnade jag hemmet för första gången sedan olyckan utan att ha sjukhusvistelse antingen för mig eller för Linnéa som syfte. Det var en otrolig känsla att dra in frisk luft i lungorna och känna att det faktiskt finns en annan värld utanför vår ytterdörr. Lättad konstaterade jag också att julgranen var rest vid Mejeriet i Lund, att människor vi passerade verkade lika stressade som vanligt och att Öresundsbron, som lyste vackert i novemberdiset, ligger kvar. Köpenhamn – jag kommer, så snart benen bär!
Den största glädjen var att se hela familjen nyduschad, uppklädd och förväntansfull över att äntligen kunna göra något utanför hemmet tillsammans. Att alla kunde vara med på Annies dop!
Dopet blev precis så fint som ett barndop ska vara och min brorsdotter låg nöjt i sin mosters famn under hela gudstjänsten. Föräldrarna var stolta, vi faddrar rörda, Tryggare kan ingen vara sjöngs och prästen hade, trots gula post-it lappar på dopfunten, svårt att komma ihåg barnens namn.
Jag kan inte riktigt förstå att just detta moment ska vara så svårt. Det är väl ett av de få tillfällena då hela församlingen oavsett ålder lyssnar? Att högtidligt säga rätt namn på barnet måste ju vara lite av ”final” under själva akten.
Just detta misstag gjorde det enkelt för min bror att mycket lättsamt senare på dagen utbringa en skål för sin nydöpta lilla dotter. Kanske undrar ni hur det gick med mina nyvikta servetter? Jo, de blev så beundrade att ingen riktigt vågade torka sig runt munnen med dem!