Ett dop avklarat!

Förra lördagen lämnade jag hemmet för första gången sedan olyckan utan att ha sjukhusvistelse antingen för mig eller för Linnéa som syfte. Det var en otrolig känsla att dra in frisk luft i lungorna och känna att det faktiskt finns en annan värld utanför vår ytterdörr. Lättad konstaterade jag också att julgranen var rest vid Mejeriet i Lund, att människor vi passerade verkade lika stressade som vanligt och att Öresundsbron, som lyste vackert i novemberdiset, ligger kvar. Köpenhamn – jag kommer, så snart benen bär!
Den största glädjen var att se hela familjen nyduschad, uppklädd och förväntansfull över att äntligen kunna göra något utanför hemmet tillsammans. Att alla kunde vara med på Annies dop!
Dopet blev precis så fint som ett barndop ska vara och min brorsdotter låg nöjt i sin mosters famn under hela gudstjänsten. Föräldrarna var stolta, vi faddrar rörda, Tryggare kan ingen vara sjöngs och prästen hade, trots gula post-it lappar på dopfunten, svårt att komma ihåg barnens namn.
Jag kan inte riktigt förstå att just detta moment ska vara så svårt. Det är väl ett av de få tillfällena då hela församlingen oavsett ålder lyssnar? Att högtidligt säga rätt namn på barnet måste ju vara lite av ”final” under själva akten.
Just detta misstag gjorde det enkelt för min bror att mycket lättsamt senare på dagen utbringa en skål för sin nydöpta lilla dotter. Kanske undrar ni hur det gick med mina nyvikta servetter? Jo, de blev så beundrade att ingen riktigt vågade torka sig runt munnen med dem!