Den stora dagen, blev en oförglömlig dag!

Linnéa är döpt!

Det gick vägen, om än rullandes och detta trots en del missöden ända in i det sista.
Fadder Cecilias väska med noga utvalda kläder till dopet lyste med sin frånvaro och dök först upp när hon igår landade på Arlanda igen. Den höga marängsviss tårtan jag valt ut med omsorg havererade lite lätt innan den ens kom ur kartongen. Ska jag vara ärlig såg den ut som en vulkan som nyss fått ett utbrott. Grädden flööööt ut och hela skapelsen skulle kunna förställa lutande tornet i Pisa…MEN Linnéa blev döpt och vi ser tillbaka på en jätte fin dag och ler åt prästens ord till vår dotter efter akten: ”Nu vet vi att du ska bli sångerska när du blir stor!”.
Jag har många gånger under vår olycksdrabbade höst tänkt att hade Linnéa vetat att hon skulle hamna i en sådan kaosartad tillvaro så hade hon nog inte haft så bråttom ut i livet. Hon är förtidigt född, har genomgått en operation och har en mamma som tack vare ett gips inte kunnat ta hand om henne eller hemmet så lätt. I fadder breven står det ”Dopet är en kärleksförklaring till livet självt” och när jag vid middagen såg generationer mötas när mina egna morföräldrar satt med vår lilla dotter, min bror och svägerska med deras lilla dotter, mina föräldrar som varje dag hjälpt oss på olika sätt, våra vänner som vi nu vet finns där i vått och torrt så kände jag precis så; att Linnéas dop blev mycket mer än bara ett dop – det blev en fest för det som verkligen är viktigt i livet; hälsa, familj, gemenskap och små Underverk till barn!

Idag är det julafton och jag vill sända alla en varm tanke och önskan om en riktigt god jul.

Tack dopguiden för möjligheten att skriva om min dotters dop. Att skriva rekommenderar jag alla som planerar ett dop att göra, man vet aldrig vad som kan hända! Jag vet dock att det går att planera ett dop med hjälp av nära och Internet, att en havererad tårta smakar lika gott som en hel, att en noga utvald fadder ser lika strålande ut i mysig kofta som festfin skjorta och att det bästa med att sitta i rullstol har varit all tid det gett mig och min lilla dotter.

Med önskan om allt gott och en bild av den tavla vi gav Linnéa som heter
”Tryggare kan ingen vara”

Stéfanie

Spännande in i det sista...

Efter en lätt hektiskt dag hoppas jag att lugnet snart ska lägga sig här hemma!

Blommorna till borden köpte jag imorse på torget i Lund, något jag verkligen laddat för! Finns det något härligare än torghandel? Jag tror att blomsterhandlaren förstod att jag inte varit ute på ett tag och jag sa lite skämtsamt "att jag inte vet när jag kommer ut nästa gång heller så det gäller att passa på!". Morfar som varit snäll och kört mig, tog emot buntar med rosa rosor, brudslöja, vita små orchideer, en stor bukett röda rosor till mamma och pappa som tack för all hjälp den senaste tiden och en bukett tulpaner till mormor som tack för hjälpen med dopklänningen. Har ni tänkt på hur glad man blir av att ge bort blommor? Man mår så otroligt gott av det!

Blommor vill jag också skicka till Linnéas faddrar. Anna och Johan (faddrar) ligger hemma i Köpenhamn med magsjuka, min bror med familj är osäkra på om de kommer eftersom de är förkylda och Cecilia, min väninna, som flyger ner från Stockholm över Köpenhamn ringde nyss och berättade att hennes bagage med kläder och hygienartiklar till morgondagen försvunnit på vägen... Tomas, som också passar på att fylla år idag, har åkt iväg för att hämta henne och därefter ta henne till närmsta apotek för ett större inköp. Vad ska man säga och vad kan man göra? Det är spännande in i det sista det här!

Lasangen står i ugnen, det är fint här hemma, min stödstrumpa är nytvättad, och granen är tänd! Jag tänkter inte svara mer i telefon ikväll, nu får inget mer hända! Det börjar trots allt pirra lite förväntansfullt i magen - imorgon om inget annat inträffar - döper vi vår älskade lilla Linnéa.

Till dig min dotter på dopdagen

En egen doft, en egen ton
En egen liten person
Ett mirakel så stort och svårt att förstå
Som nu tittar mot oss med ögon blå
En baby, en flicka, så liten och fin
Som ligger här i famnen min
Ett underverk med mörkaste hår
10 fingrar, 10 små tår
En dotter, en blomma, en kärlek så stor
Vi känner för dig Linnéa och din stolta bror
Du rör våra hjärtan, du får oss att le
och livets mening se.

Bara två dagar kvar...
/Stéfanie

Dopklänningen är redo men inte jag!

Imorse när jag såg julkalendern med Ludwig sa programledaren glatt ”och idag öppnar vi lucka nr 18”. Nummer aderton, ,etta - åtta!!! Vänta nu här lite, vart har december tagit vägen? Var det inte höstlov nyss? Om det, mot förmodan, är så som hon säger så innebär det att vi ska ha dop om bara 4 dagar. Jag ska ärligt säga att pulsen går upp och små svettpärlor tränger fram i pannan bara genom att skriva detta. Hur ska det gå till? Hur ska vi få allt klart och hur ska vi få fint och i ordning här hemma?
Just nu känns det som om allt är på fel våning eller i fel rum i huset. Antingen är det jag som är på fel plats eller det jag behöver.
Mormor ringde nyss och berättade att dopklänningen är vidgjord och klar. Den fina klänningen som jag, min bror, mina kusiner och storebror Ludwig är döpt i. Nu är den tvättad, stärkt och dekorerad med fina sidenband i rosa, allt gjort med omsorg och mycket kärlek av Linnéas gammel mormor.
En sak mindre på listan och en, för ett dop, ganska väsentlig sådan – tusen tack älskade mormor för all hjälp! Tillvaron känns genast bättre. Linnéa blir döpt i dopklänning – det finns hopp!

Lite hembakat trots allt

Gipset åkte av, samma dag som Lucia glittret kom på och jag insåg plötsligt vad sjuksköterskan menade med orden: ”det här kommer att ta tid”. När hon sa det tänkte jag; sex veckor i gips och sedan lite promenader med en krycka som sällskap, inte kan väl det vara så farligt? Ack så fel jag hade! Det ben som mötte mig skulle lika gärna kunna platsa på historiska museets Egypten avdelning; torrt, lila och gult i färgen, svullet, smalt och mumifierat märkligt. En nutida arkeologisk sensation!
Inte kan jag stå på det heller, inte rakt upp i alla fall. I ett svep försvann tanken på att ha högklackat på dopet, jag har till och med försökt vänja mig vid tanken att jag får se min dotter döpas i sjukhusets vita stödstrumpa (det är inte lätt kan jag säga), sittandes i rullstol eftersom balansen också tagit berömd timeout. Ja, ja…suck!
Nu ikväll har vi (Ludwig) bakat pepparkakor till sin systers dop. Ett par plåtar blev det med pippi, lilla gubben, herr Nilsson och Nalle Phu. Jag kanske inte kan stå på dopet men hembakat blir det i alla fall på kalaset – om än gjort av köpt deg!

Nu är jag både mätt och belåten. Doptårta avklarad!

Idag har jag frossat! Jag har plöjt igenom både grädde, frukter, choklad, praliner, jordgubbar och vaniljkräm. Oj, vad jag har njutit! Jag började med en schwartswaldtårta, tog mig därefter igenom både en traditionell prinsesstårta och klassisk gräddtårta för att avrunda lite lätt med en oförglömlig pralinkreation. Finalen blev ett högt, festligt verk av marängsviss som jag föll pladask för, innan jag lutade mig tillbaka, klappade magen, klickade på ”min varukorg” för att därefter ”gå vidare med beställning”. Internet, vilken räddning! Tanken på att baka något eget har inte slagit mig (mina bakverk är jag inte direkt känd för) och att i dessa tider öva på denna konst, stående på ett ben känns inte lockande.
En marängsvisstårta, beställd från cyberspace som ser festlig ut och som dessutom kommer uppskattas av alla dopets små gäster får det bli! Ännu en sak kan jag bocka av på min att göra lista.

Magnoliaträd och tavla till barnrummet

Nu har jag tillbringat lite tid framför datorn och surfat runt bland nätets alla butiker för att få lite inspiration till vad vi kan ge vår lilla tjej i dopgåva. Inga köer någonstans, hur skönt och behagligt som helst!
När Ludwig döptes gav vi honom en målad dalakista. Jag hade sett en annons om en leverantör utanför Leksand och eftersom vi hade dop i Dalarna, hos farmor, så passade det så bra. Det blev förresten ett jättehärligt dop. Faster Annki som var gudmor hade klätt sig i folkdräkt dagen till ära, vi gick in till tonerna av äppelbogånglåt spelad på fiol, och samlade därefter hela släkten runt långbord vid sjön Lången. Det blev ett önskedop.
Jag hade gärna velat ge Linnéa något liknande men kommer aldrig att sätta min fot hos den leverantören igen. När vi kom var kistan inte färdig trots att vi avtalat en tid och namnet på insidan av locket var felstavat. Försäljaren blev fullständigt vansinnig när jag påpekade det och i bilen därifrån lovade vi varandra att aldrig någonsin mer köpa något där.

Efter tips här på Dopguiden och från boken ”Dopfest och Namnkalas” så har vi nu kommit fram till att ge Linnéa ett träd. Hon döps i Lund och då är det kul att väva in lite Lundensiska trådar genom att ge henne ett alldeles eget Magnoliaträd.
Vi har också kommit fram till att hon ska få en tavla av Elisabet Ädelroth, en konstnärinna som inspireras av sina egna barn i allt hon gör och som dessutom har valt att vid flera tillfällen skänka en stor del av intäkterna från sina tavlor till förmån för forskning kring förtidigt födda barn. Jag har köpt tavlor av henne tidigare och de blir alltid lika uppskattade. För er som inte känner till henne vill jag tipsa om hemsidan: http://www.adelroth.com/
Att ge en dopgåva som bidrar till att andra barn får en bättre start i livet känns extra värdefullt!

Äntligen Advent!

Idag, första advent, då familjen ska komma ner till nydukat frukostbord, tända ljus och den första stämningsfulla julmusiken ska strömma behagligt ur högtalarna (jag vågar inte förr, speciellt inte i år då jag är så beroende av Tomas :-) vaknade vi mosiga efter en natt som Ludwig hostat sig igenom. Efter att ha suttit i telefonkö till sjukvårdsupplysningen - var god dröj - och till jourläkarcentralen - 12 samtal före - fick vi till slut en tid på sjukhuset och konstaterat att det är krupphosta som nu flyttat in hos oss.
Vi börjar bli riktigt trötta på den senaste tidens alla sjukhusbesök . Det är ju inte precis så att man får mängdrabbat, bounuspoäng eller ett glassigt VIP-kort efter alla besök.
Frukost intogs runt lunch utan vare sig ljus eller musik däremot till en nyinköpt hostmedicin.
Ja, ja...vad är lite krupp när vi ändå är i farten?
Hur som helst så insåg jag idag lite chokerat att det nu bara är 20 dagar kvar till Linnéas dop.
Alla "att göra listor" jag gjort bör sammanställas och jag har nu kommit på var jag ska lägga dem, för att de inte ska försvinna. Här på nätet!

Så kära Stéfanie, när du nu rullar runt och förtvivlat letar efter dina välskrivna blad, gå då in på dopguiden istället!

Att göra:

Stämma av psalmer och verser med prästen

Informera faddrar om och vad som eventuellt ska läsas

Gå igenom hela dopet med faddrar

Egen musik eller sång, vilken sång i så fall?

Beställa mat från Ingelsta Kalkon
Köpa spettekaka till kaffet
Hämta kläder från kemtvätten
Ta ner dopklänning från vinden
Tvätta och göra dopklänningen fin (mormor och mamma, ni får lov att göra detta tillsammans - jag vet att ni vill)
Köpa en present
Vika klart sevetterna
Kolla dukar till långbordet och till barnens bord
Köpa mat till barnen
Fråga om någon av gästerna kan videofilma och ta foton
Se filmen från Ludwigs dop, för att förbereda storebror lite på vad som kommer
Blommor till borden
Skriva något eget till Linnéa
Boka in fler sjukgymnastbesök så att du orkar!

Ett dop avklarat!

Förra lördagen lämnade jag hemmet för första gången sedan olyckan utan att ha sjukhusvistelse antingen för mig eller för Linnéa som syfte. Det var en otrolig känsla att dra in frisk luft i lungorna och känna att det faktiskt finns en annan värld utanför vår ytterdörr. Lättad konstaterade jag också att julgranen var rest vid Mejeriet i Lund, att människor vi passerade verkade lika stressade som vanligt och att Öresundsbron, som lyste vackert i novemberdiset, ligger kvar. Köpenhamn – jag kommer, så snart benen bär!
Den största glädjen var att se hela familjen nyduschad, uppklädd och förväntansfull över att äntligen kunna göra något utanför hemmet tillsammans. Att alla kunde vara med på Annies dop!
Dopet blev precis så fint som ett barndop ska vara och min brorsdotter låg nöjt i sin mosters famn under hela gudstjänsten. Föräldrarna var stolta, vi faddrar rörda, Tryggare kan ingen vara sjöngs och prästen hade, trots gula post-it lappar på dopfunten, svårt att komma ihåg barnens namn.
Jag kan inte riktigt förstå att just detta moment ska vara så svårt. Det är väl ett av de få tillfällena då hela församlingen oavsett ålder lyssnar? Att högtidligt säga rätt namn på barnet måste ju vara lite av ”final” under själva akten.
Just detta misstag gjorde det enkelt för min bror att mycket lättsamt senare på dagen utbringa en skål för sin nydöpta lilla dotter. Kanske undrar ni hur det gick med mina nyvikta servetter? Jo, de blev så beundrade att ingen riktigt vågade torka sig runt munnen med dem!

Skjortan också söt som gratulationskort!

Hej igen,

jag har inte svarat på inlägget som kom, det första och än så länge enda. Tackar så jätte mycket!
Foto på "skjortorna" kommer inom kort. Både av de jag gjort inför min brorsdotters dop men även av de jag påbörjat inför Linnéas. Jag planerar att duka i rött och vitt på Linnéas dop eftersom det är så nära jul.
Ett tips jag har är att det går precis lika bra att vika de små skjortorna av vanligt papper och använda som gratulationskort. Söta att ge bort i samband med födelse och den första födelsedagen! Enkelt att göra när man inte kan eller har lust att gå på stan...

Dopsamtal i ett "riktigt hem"

Jag vet inte vad det är som gör det, men när jag träffar präster vill jag alltid göra ett gott intryck. Jag vet egentligen inte varför. Alla präster jag lärt känna har visat sig vara hur vanliga som helst bakom prästkragen. Kanske har det att göra med den respekt jag känner inför yrket (det är inte så många andra yrken där man möter människor när de är som mest äkta) eller är det så att jag någonstans lite naivt fortfarande tror att "präster måste ju ha bättre kontakt med Gud" och då gäller det att uppföra sig? Jag tror faktiskt inte jag är ensam om att känna så. Jag ler åt mina nyss skrivna rader och inser hur Ludwig måste känna i dessa tider då "Tomten är ute och lyssnar och ser extra mycket".

Idag var det dags för dopsamtal och hembesök av prästen som ska döpa Linnéa.
Precis när Tomas gått upp på ovanvåningen för att byta på henne och jag hoppat ur rullstolen för att på ett ben försöka koka kaffe i köket ringer dörrklockan. Jag vet att Tomas inte kan öppna och hoppar tillbaka till rullstolen, tar sats över två höga trösklar, parkerar stolen i lilla hallen vid ytterdörren, ställer mig upp och "hopp, hopp - öppnar på ett ben", för att sedan slut av utmattning dimpa ner i den parkerade rullstolen igen. VÄLKOMMEN! Pust!

Man brukar säga att det är de första 10 sekunderna man har på sig att göra ett gott intryck och jag har ingen aning om jag lyckades eller ej. I vilket fall som helst så gick timmarna fort i Lars Högmarks sällskap. Han gjorde i alla fall ett väldigt gott intryck på oss!

Tillsammans gick vi igenom hela agendan för dopet, tittade på psalmer och möjlighet till att medverka i gudstjänsten. Det kommer att vara två andra barn som döps samtidigt som Linnéa och uppgifterna kommer att fördelas mellan familjerna. Vi kom fram till att uppdatera varandra, efter det att Lars haft de båda andra dopsamtalen, via e-post "eftersom det är enklast, då kan vi scanna in ev texter och psalmer". Vi besämde att eftersom Linnéa döps först ska storebror få hälla upp vatten i dopfunten. Det kommer nog att kräva lite övning men det känns gott i hjärtat att även han har en viktig och spännande uppgift denna dag. Tänk att kunna få vara med och utforma dopet på detta sätt!

Efter att Lars gått (eller cyklat som de flesta väljer att göra i Lund) så var vi båda lite lättade och glada. Vi gillade hans förmåga att lättsamt hoppa mellan samtalsämnen som huspriser i Skåne till den betydligt svårare frågan "var är det för mening när barn blir obotligt sjuka - var finns Gud då"? En varm, modern, enkel präst som såg oss, Linnéa och som lyhört tog in våra tankar och önskemå inför den stora dagen.
"Vilket härligt hus, ett riktigt hem" sa han när vi berättade att vi flyttade in samtidigt som Linnéa föddes. Med tanke på den senaste tidens kaos här hemma, våra husdjur dammråttorna, tvätt som aldrig är på rätt ställe, köpe kakor och fortfarande oöppnade flyttkartonger i källaren värmde dessa ord extra gott. Jag sträckte på mig lite extra i rullstolen och skänkte mamma och pappa en tacksam tanke som hjälpt oss lite extra under förmiddagen med adventsljusstakar och städning. Kanske gjorde vi ett gott intryck ändå?
Vi ser fram emot att ses den 22 december igen!

Vilken tur att faddrar inte kan beställas på www.@.com!

Inte vad jag känner till i alla fall. Det kanske skulle vara en lysande affärsidé?! Då skulle de kunna paketeras i olika designade fodral, säsongens nyheter med spännande befattningar, CV och inkomstuppgifter. Och ju fler man beställer desto billigare skulle det bli, för att inte tala om alla lyxvarianter endast få förunnat… Det skulle kanske t o m bli trendigt att vara fadder och leda till ett uppsving för dop i kyrkan.

Hmm… Kanske skulle jag passa på att ta patent på idén när jag ändå är uppkopplad.
Det är inte mycket vi vet om våra barns framtid, vilka utmaningar som väntar dem. En sak är dock säker; ju fler trygga stabila relationer våra barn har till vuxna under uppväxten desto bättre rustade är de!

När Linnéa nu ska döpas har vi funderat kring just detta. Vi har genomgått så mycket tufft i vår lilla familj och vet vid det här laget att Linnéa har ett tryggt nära skyddsnät omkring sig. Hon har förmånen att växa upp i en familj där alla generationer ställer upp när det behövs. Familjen och släkten är redan en naturlig del i hennes liv och vardag.
När vi nu ska välja faddrar har vi därför valt att tillfråga våra goda vänner Anna och Johan, bosatta i Köpenhamn. De kan tillföra Linnéa något mer, något utöver det hon redan har. Som föräldrar vill vi göra hennes palett så färgrik som möjligt så att hon har många olika färger och nyanser att måla sitt liv med.

Johan får barn i alla åldrar att kikna av skratt och kan förvandla den mest tråkiga, blåsiga, hemska höstpromenad till en spännande vattenlek där varje liten snigel och daggmask är en skatt. Vi vet att han kommer att bidra till att Linnéa får en barndom med mycket bus, skratt och äventyr. Att hon får lov att vara barn med allt vad det innebär.

Anna står för generositeten, tryggheten, visheten. Hon är en varm, hjärtego´ människa man gärna bollar alla världens problem med. Hon kan gråta med människor, både i glädje och i sorg, vilket vi tycker är en fantastisk egenskap och hon har vågat följa sitt eget hjärta i många, modiga val. När Linnéa blir tonåring, hoppas vi att hon ska finna ett gott bollplank i Anna som komplement till oss som föräldrar. Man är ju som bekant inte alltid lika populär… Utan att vara några som helst experter på området så är vårt råd att lyssna till magen i valet av faddrar. Det ska kännas varmt gott, pirrande förväntansfullt och gärna lite guldkantat!

Rollen som fadder är på livstid!

"Vi skulle gärna vilja att du blir fadder åt Annie". Frågan kom för några veckor sedan från min bror och svägerska. Först när jag fick frågan insåg jag hur stor den egentligen är, åtminstone är den stor för mig! Naturligtvis är det upp till var och en att avgöra hur mycket man väljer att väga in i ett fadderskap och hur allvarligt man tar uppdraget men jag, personligen, kände mig oerhört hedrad och glad. För mig handlar det om en stor ära att få lov att få ha denna roll i min brorsdotters liv.

När vi sågs för någon vecka sedan hade de också med sig ett vackert kort där de formulerat vilka av mina egenskaper och kvaliteter som de hoppas att jag ska dela med mig av till Annie. Ett eget, personligt, fadderbrev författat av föräldrarna med deras önskningar och förhoppningar.

Ett brev för mig som fadder att bevara och läsa om och om igen… Ibland kan det dessutom vara nyttigt att bli påmind om sina goda egenskaper. Speciellt när man som jag nu inte kan så mycket mer än att dirigera hushållet från soffan vilket medför att självförtroendet är långt under benbrottet. Tur att rollen som fadder är på livstid!

/Stéfanie

TVÅ DOP OCH EN RULLSTOL

Under några veckor framöver ska ni som vill få ta del av mina tankar och funderingar på temat "Två dop och en rullstol". Jag som skriver heter Stéfanie och är just nu i full gång med att planera vår dotter Linnéas dop som enligt planerna ska äga rum den 22 december i Klosterkyrkan, Lund. I familjen ingår även min man Tomas, som just nu är en ganska hårt prövad man – jag återkommer mer om varför – och storebror Ludwig 3,5 år gammal. På lördag den 24/11 ska jag dessutom bli fadder åt min älskade lilla brorsdotter Annie när hon döps i Lomma kyrka.

Att jag i regel är ute i god tid när det gäller presenter, överraskningar och planering är något jag är speciellt tacksam över i dessa dagar eftersom jag sedan två veckor tillbaka tillbringar min tid inomhus i rullstol sedan jag som Ludwig uttrycker det "duns, duns, krasch, bang" ramlat ner för trädgårdstrappan. Inget dramatiskt fall men det räckte för ett ordentligt brott och förbud att stå på foten de närmsta sex veckorna. Mitt glittriga gips, "kylig november natt" som sköterskorna skämtsamt kallade sitt verk åker av lagom till luciaglittret ska på. "Dålig timing" säger en del …"Extra tid med man och barn" säger andra uppmuntrande. Jag själv måste erkänna att det mellan varven känns hur jobbigt som helst. Inte för smärtan i sig, utan för att bli snuvad på höstpromeader, amning, lek med Ludwig och att inte kunna göra allt det som man normalt "så lätt gör". Jag har aldrig uppskattat att kunna gå så mycket som jag gör nu! Till saken hör också att Linnéa föddes i vecka 34 (hon är nu 2,5 månad) då även flyttlasset gick till vårt nya hus. Man skulle milt kunna uttrycka det att vi haft en intensiv period bakom oss och den nu ser ut att hålla i ett bra tag till.

Hur får man då dagarna att gå när man sitter i soffan och inte kan så mycket mer än att titta på en "att göra lista som bara blir längre och längre"? Jo man viker i lugn och ro servetter till Annies dop, som den gulliga faster man är. Fick nyligen hem en reklamtidning från "Vi föräldrar" där man tipsade om de sötaste små skjortor vikta av servetter, fina att ha till dop eller namngivelse. Lite pilligt men efter att ha knåpat ihop ca 15 st, hälften i det här fallet, så går det bättre och bättre. Min man har varit på Panduro Hobby och efter tydliga instruktioner köpt underbara band med prickar, rutor, små fötter och ordspråk på som jag gjort små rosetter av att fästa på skjortorna. Instruktioner till servettskjortan finns som videoklipp på Dopguiden. Det känns jätteroligt att kunna bidra på något sätt, med en dukning som både blir personlig och söt. Och det bästa av allt - jag slår ihjäl ett par ofrivilliga timmar på sofflocket!

Dop med förhinder

För fem år sedan skulle vi döpa vår son Eskil. Allt var ordnat och bokat, kyrkan, dopklänning och församlingshem. En kompis skulle spela och Eskils blivande gudmor Linda skulle också döpa honom eftersom hon är präst. Dagen innan dopet kom dock chockbeskedet - Prästens son hade fått RS-virus, något som kan vara farligt för barn under sex månader och inget vi var speciellt sugna på.

I ett nafs försvann alltså prästen och båda gudföräldrarna och det var en dag kvar...

Då var det tur i oturen att vi bodde grannar med två präster. En av dem kunde hoppa in och ta dopet istället. Självklart var det trist att faddrarna inte kunde vara med, men hellre det än ett livsfarligt virus.

När det var dags för vår dotter Cornelias dop 2,5 år senare gick det bättre. Linda var på plats och vi hade planerat en jättefin dopgudstjänst tillsammans med henne där barnen stod i centrum. Efter dopkaffet i församlingshemmet bjöds alla gäster ut till sommarstugan vid Vänerns strand där den som ville kunde ta sig ett dopp. En rakt igenom superhärlig dag som vi alltid kommer att minnas.

Nu är det snart dags för andra att ta vid den här bloggen, trots att den precis har startat. Tanken är att föräldrar som ska döpa sitt barn ska skriva om vägen dit. Planeringen, besluten, frågorna, dopet och festen. Allt ska ni läsare hitta här.

Och självklart - allt om dop och namngivning hittar ni på http://www.dopguiden.se/

/Henric Byström
Redaktör för Dopguiden.se