Skjortan också söt som gratulationskort!

Hej igen,

jag har inte svarat på inlägget som kom, det första och än så länge enda. Tackar så jätte mycket!
Foto på "skjortorna" kommer inom kort. Både av de jag gjort inför min brorsdotters dop men även av de jag påbörjat inför Linnéas. Jag planerar att duka i rött och vitt på Linnéas dop eftersom det är så nära jul.
Ett tips jag har är att det går precis lika bra att vika de små skjortorna av vanligt papper och använda som gratulationskort. Söta att ge bort i samband med födelse och den första födelsedagen! Enkelt att göra när man inte kan eller har lust att gå på stan...

Dopsamtal i ett "riktigt hem"

Jag vet inte vad det är som gör det, men när jag träffar präster vill jag alltid göra ett gott intryck. Jag vet egentligen inte varför. Alla präster jag lärt känna har visat sig vara hur vanliga som helst bakom prästkragen. Kanske har det att göra med den respekt jag känner inför yrket (det är inte så många andra yrken där man möter människor när de är som mest äkta) eller är det så att jag någonstans lite naivt fortfarande tror att "präster måste ju ha bättre kontakt med Gud" och då gäller det att uppföra sig? Jag tror faktiskt inte jag är ensam om att känna så. Jag ler åt mina nyss skrivna rader och inser hur Ludwig måste känna i dessa tider då "Tomten är ute och lyssnar och ser extra mycket".

Idag var det dags för dopsamtal och hembesök av prästen som ska döpa Linnéa.
Precis när Tomas gått upp på ovanvåningen för att byta på henne och jag hoppat ur rullstolen för att på ett ben försöka koka kaffe i köket ringer dörrklockan. Jag vet att Tomas inte kan öppna och hoppar tillbaka till rullstolen, tar sats över två höga trösklar, parkerar stolen i lilla hallen vid ytterdörren, ställer mig upp och "hopp, hopp - öppnar på ett ben", för att sedan slut av utmattning dimpa ner i den parkerade rullstolen igen. VÄLKOMMEN! Pust!

Man brukar säga att det är de första 10 sekunderna man har på sig att göra ett gott intryck och jag har ingen aning om jag lyckades eller ej. I vilket fall som helst så gick timmarna fort i Lars Högmarks sällskap. Han gjorde i alla fall ett väldigt gott intryck på oss!

Tillsammans gick vi igenom hela agendan för dopet, tittade på psalmer och möjlighet till att medverka i gudstjänsten. Det kommer att vara två andra barn som döps samtidigt som Linnéa och uppgifterna kommer att fördelas mellan familjerna. Vi kom fram till att uppdatera varandra, efter det att Lars haft de båda andra dopsamtalen, via e-post "eftersom det är enklast, då kan vi scanna in ev texter och psalmer". Vi besämde att eftersom Linnéa döps först ska storebror få hälla upp vatten i dopfunten. Det kommer nog att kräva lite övning men det känns gott i hjärtat att även han har en viktig och spännande uppgift denna dag. Tänk att kunna få vara med och utforma dopet på detta sätt!

Efter att Lars gått (eller cyklat som de flesta väljer att göra i Lund) så var vi båda lite lättade och glada. Vi gillade hans förmåga att lättsamt hoppa mellan samtalsämnen som huspriser i Skåne till den betydligt svårare frågan "var är det för mening när barn blir obotligt sjuka - var finns Gud då"? En varm, modern, enkel präst som såg oss, Linnéa och som lyhört tog in våra tankar och önskemå inför den stora dagen.
"Vilket härligt hus, ett riktigt hem" sa han när vi berättade att vi flyttade in samtidigt som Linnéa föddes. Med tanke på den senaste tidens kaos här hemma, våra husdjur dammråttorna, tvätt som aldrig är på rätt ställe, köpe kakor och fortfarande oöppnade flyttkartonger i källaren värmde dessa ord extra gott. Jag sträckte på mig lite extra i rullstolen och skänkte mamma och pappa en tacksam tanke som hjälpt oss lite extra under förmiddagen med adventsljusstakar och städning. Kanske gjorde vi ett gott intryck ändå?
Vi ser fram emot att ses den 22 december igen!

Vilken tur att faddrar inte kan beställas på www.@.com!

Inte vad jag känner till i alla fall. Det kanske skulle vara en lysande affärsidé?! Då skulle de kunna paketeras i olika designade fodral, säsongens nyheter med spännande befattningar, CV och inkomstuppgifter. Och ju fler man beställer desto billigare skulle det bli, för att inte tala om alla lyxvarianter endast få förunnat… Det skulle kanske t o m bli trendigt att vara fadder och leda till ett uppsving för dop i kyrkan.

Hmm… Kanske skulle jag passa på att ta patent på idén när jag ändå är uppkopplad.
Det är inte mycket vi vet om våra barns framtid, vilka utmaningar som väntar dem. En sak är dock säker; ju fler trygga stabila relationer våra barn har till vuxna under uppväxten desto bättre rustade är de!

När Linnéa nu ska döpas har vi funderat kring just detta. Vi har genomgått så mycket tufft i vår lilla familj och vet vid det här laget att Linnéa har ett tryggt nära skyddsnät omkring sig. Hon har förmånen att växa upp i en familj där alla generationer ställer upp när det behövs. Familjen och släkten är redan en naturlig del i hennes liv och vardag.
När vi nu ska välja faddrar har vi därför valt att tillfråga våra goda vänner Anna och Johan, bosatta i Köpenhamn. De kan tillföra Linnéa något mer, något utöver det hon redan har. Som föräldrar vill vi göra hennes palett så färgrik som möjligt så att hon har många olika färger och nyanser att måla sitt liv med.

Johan får barn i alla åldrar att kikna av skratt och kan förvandla den mest tråkiga, blåsiga, hemska höstpromenad till en spännande vattenlek där varje liten snigel och daggmask är en skatt. Vi vet att han kommer att bidra till att Linnéa får en barndom med mycket bus, skratt och äventyr. Att hon får lov att vara barn med allt vad det innebär.

Anna står för generositeten, tryggheten, visheten. Hon är en varm, hjärtego´ människa man gärna bollar alla världens problem med. Hon kan gråta med människor, både i glädje och i sorg, vilket vi tycker är en fantastisk egenskap och hon har vågat följa sitt eget hjärta i många, modiga val. När Linnéa blir tonåring, hoppas vi att hon ska finna ett gott bollplank i Anna som komplement till oss som föräldrar. Man är ju som bekant inte alltid lika populär… Utan att vara några som helst experter på området så är vårt råd att lyssna till magen i valet av faddrar. Det ska kännas varmt gott, pirrande förväntansfullt och gärna lite guldkantat!

Rollen som fadder är på livstid!

"Vi skulle gärna vilja att du blir fadder åt Annie". Frågan kom för några veckor sedan från min bror och svägerska. Först när jag fick frågan insåg jag hur stor den egentligen är, åtminstone är den stor för mig! Naturligtvis är det upp till var och en att avgöra hur mycket man väljer att väga in i ett fadderskap och hur allvarligt man tar uppdraget men jag, personligen, kände mig oerhört hedrad och glad. För mig handlar det om en stor ära att få lov att få ha denna roll i min brorsdotters liv.

När vi sågs för någon vecka sedan hade de också med sig ett vackert kort där de formulerat vilka av mina egenskaper och kvaliteter som de hoppas att jag ska dela med mig av till Annie. Ett eget, personligt, fadderbrev författat av föräldrarna med deras önskningar och förhoppningar.

Ett brev för mig som fadder att bevara och läsa om och om igen… Ibland kan det dessutom vara nyttigt att bli påmind om sina goda egenskaper. Speciellt när man som jag nu inte kan så mycket mer än att dirigera hushållet från soffan vilket medför att självförtroendet är långt under benbrottet. Tur att rollen som fadder är på livstid!

/Stéfanie

TVÅ DOP OCH EN RULLSTOL

Under några veckor framöver ska ni som vill få ta del av mina tankar och funderingar på temat "Två dop och en rullstol". Jag som skriver heter Stéfanie och är just nu i full gång med att planera vår dotter Linnéas dop som enligt planerna ska äga rum den 22 december i Klosterkyrkan, Lund. I familjen ingår även min man Tomas, som just nu är en ganska hårt prövad man – jag återkommer mer om varför – och storebror Ludwig 3,5 år gammal. På lördag den 24/11 ska jag dessutom bli fadder åt min älskade lilla brorsdotter Annie när hon döps i Lomma kyrka.

Att jag i regel är ute i god tid när det gäller presenter, överraskningar och planering är något jag är speciellt tacksam över i dessa dagar eftersom jag sedan två veckor tillbaka tillbringar min tid inomhus i rullstol sedan jag som Ludwig uttrycker det "duns, duns, krasch, bang" ramlat ner för trädgårdstrappan. Inget dramatiskt fall men det räckte för ett ordentligt brott och förbud att stå på foten de närmsta sex veckorna. Mitt glittriga gips, "kylig november natt" som sköterskorna skämtsamt kallade sitt verk åker av lagom till luciaglittret ska på. "Dålig timing" säger en del …"Extra tid med man och barn" säger andra uppmuntrande. Jag själv måste erkänna att det mellan varven känns hur jobbigt som helst. Inte för smärtan i sig, utan för att bli snuvad på höstpromeader, amning, lek med Ludwig och att inte kunna göra allt det som man normalt "så lätt gör". Jag har aldrig uppskattat att kunna gå så mycket som jag gör nu! Till saken hör också att Linnéa föddes i vecka 34 (hon är nu 2,5 månad) då även flyttlasset gick till vårt nya hus. Man skulle milt kunna uttrycka det att vi haft en intensiv period bakom oss och den nu ser ut att hålla i ett bra tag till.

Hur får man då dagarna att gå när man sitter i soffan och inte kan så mycket mer än att titta på en "att göra lista som bara blir längre och längre"? Jo man viker i lugn och ro servetter till Annies dop, som den gulliga faster man är. Fick nyligen hem en reklamtidning från "Vi föräldrar" där man tipsade om de sötaste små skjortor vikta av servetter, fina att ha till dop eller namngivelse. Lite pilligt men efter att ha knåpat ihop ca 15 st, hälften i det här fallet, så går det bättre och bättre. Min man har varit på Panduro Hobby och efter tydliga instruktioner köpt underbara band med prickar, rutor, små fötter och ordspråk på som jag gjort små rosetter av att fästa på skjortorna. Instruktioner till servettskjortan finns som videoklipp på Dopguiden. Det känns jätteroligt att kunna bidra på något sätt, med en dukning som både blir personlig och söt. Och det bästa av allt - jag slår ihjäl ett par ofrivilliga timmar på sofflocket!

Dop med förhinder

För fem år sedan skulle vi döpa vår son Eskil. Allt var ordnat och bokat, kyrkan, dopklänning och församlingshem. En kompis skulle spela och Eskils blivande gudmor Linda skulle också döpa honom eftersom hon är präst. Dagen innan dopet kom dock chockbeskedet - Prästens son hade fått RS-virus, något som kan vara farligt för barn under sex månader och inget vi var speciellt sugna på.

I ett nafs försvann alltså prästen och båda gudföräldrarna och det var en dag kvar...

Då var det tur i oturen att vi bodde grannar med två präster. En av dem kunde hoppa in och ta dopet istället. Självklart var det trist att faddrarna inte kunde vara med, men hellre det än ett livsfarligt virus.

När det var dags för vår dotter Cornelias dop 2,5 år senare gick det bättre. Linda var på plats och vi hade planerat en jättefin dopgudstjänst tillsammans med henne där barnen stod i centrum. Efter dopkaffet i församlingshemmet bjöds alla gäster ut till sommarstugan vid Vänerns strand där den som ville kunde ta sig ett dopp. En rakt igenom superhärlig dag som vi alltid kommer att minnas.

Nu är det snart dags för andra att ta vid den här bloggen, trots att den precis har startat. Tanken är att föräldrar som ska döpa sitt barn ska skriva om vägen dit. Planeringen, besluten, frågorna, dopet och festen. Allt ska ni läsare hitta här.

Och självklart - allt om dop och namngivning hittar ni på http://www.dopguiden.se/

/Henric Byström
Redaktör för Dopguiden.se